i huvudet på en apa från kongo

carina är den som stöttat mig från början, ja nästan från dag ett! idag tog vi farväl och de har nog inte gjort så ont innombords sen jag gick ut nian. de var samma känsla som att krama min älskade mentor christian farväl.

och idag gjorde jag de igen.. med samma gråt i halsen tackade jag för allting, och tårarna befann sig där dem alltid befinner sig numera när jag kramar folk hejdå. 
carinas ord har fått mig att faktiskt orkat med mkt mer än vad jag någonsin trodde, efter all denna SKIT. ja nu skriver jag de rakt ut. de har inte varit en dans på rosor här i spanien men de är tack vare sånna som carina som fått mig att stanna kvar.  

Älskar pappas kommentar, han sätter verkligen fingret på såna saker jag kommer sakna! Sangria, Miramar och donuts ;)